mat miljö rättvisa - Köttkonsumtionen och den globala livsmedelsförsörjningen ”Om vi nu ändå accepterar principen om lika för alla
innebär den att en genomsnittlig svensk livsstil måste läggas om med ungefär
två tredjedelar när det gäller sådant som energianvändning, köttätande,
materialförbrukning." Boskapsdjur - omvända proteinfabriker Hur ska en växande befolkning födas? Räknat i spannmålslager har dagens tillgång på föda inte varit så låg sedan början av 1970-talet (Vital Signs 1999: 39). Enligt Worldwatch Institute finns idag ett överskott av spannmål som räcker för att försörja jordens befolkning endast 60 dagar. Institutet anger 70 dagar som ”Mat-säkerhetströskeln” - den minimibuffert av föda som bör finnas för att priser ska hållas stabila och för att vissa av världens länder inte ska få utsättas för problem med livsmedelsförsörjningen. De minskade spannmålslagren har också gjort att priset på t ex vete och majs fördubblades mellan 1995 och 1996. Fram till nyligen fanns tre olika åtgärder att ta till när spannmålsreserverna börjar sina: att använda mark som legat i träda, att utnyttja spannmålslager och att omfördela spannmål som används till djurfoder till mänsklig föda. Enligt Worldwatch Institute är de två första åtgärderna i princip inte längre möjliga när nu spannmålslagren har krympt så kraftigt och när den mesta av den oanvända marken faktiskt numera används. Följden blir därför, enligt institutets ordförande Lester R Brown att de rika måste äta mindre kött: ”Vid en livsmedelskris i världen idag finns det därför bara en enda matreserv att utnyttja: den spannmål som används till djurfoder. Den reserven är mycket svår att få tillgång till, men högre matpriser kommer att tvinga världens rika att äta mindre kött” (Tillståndet i världen 1997: 53). Svaret på frågan om hur mycket som ska produceras är således att det inte går att öka produktionen i samma takt som befolkningstillväxten. Som konstaterat kräver en animaliebaserad diet mycket större energi- och vattenåtgång än en vegetabilisk. Med den växande befolkningen medför detta allt knappare resurser. Dessutom minskar möjligheterna att förlita sig på traditionella metoder, t ex utökade odlingsarealer eller effektivare odlingsmetoder, för att öka livsmedelsproduktionen. Svaret på frågan om en livsmedelsförsörjningsstrategi som rymmer hela jordens befolkning måste istället sökas i konsumentledet, alltså vilken föda som ska konsumeras i framtiden. Den rikaste femtedelen av världens befolkning konsumerar nästan hälften av allt kött i världen. I USA leder amerikanernas stora köttkonsumtion till att av de 12 miljoner ton vegetabiliskt protein som produceras går 10 miljoner, eller 83 procent, till djuruppfödning. Studerar man världens köttkonsumtion ur ett globalt rättviseperspektiv ser man att den lätt faller in i ett mönster av globala ojämlikheter. Enligt FN:s Human Developement Report 1998 står den rikaste femtedelen av världens invånare för 86 procent av världens totala konsumtion, medan den fattigaste femtedelen endast förbrukar 1,3 procent. Den rika världen konsumerar nästan fyra gånger så mycket kött per invånare som fattigare världsmedborgare (New Scientist 18/3-00). Framtidens stora överlevnadsutmaning borde därför vara att radikalt ändra den rika världens miljötärande livsstil.
Växande köttkonsumtion i tredje världen En möjlig strategi för en livsmedelsförsörjning för hela världens befolkning vore att länderna i Syd i större utsträckning producerade mat för inhemska behov. Men utvecklingen går åt fel håll. Som en följd av allt större efterfrågan på animalisk föda i Syd har utvecklingsländerna gått från att vara exportörer av spannmål på sextio- och sjuttiotalet till att idag vara nettoimportörer av spannmål. Växande befolkningar spelar förstås en viktig roll, men faktum är att boskapsdjurens behov har vuxit mycket fortare. Enligt en rapport från FAO gick 75 procent av tredje världens spannmålsimport till djuruppfödning i början på 1980-talet, och inga större ändringar har skett sedan dess (Tillståndet i världen 1992: 93). Enligt undersökningen Food Crops vs Feed Crops från Autonomous Metropolitan University i Mexiko City hade 13 av de 24 undersökta utvecklingsländerna lagt om sin produktion från mat till djurfoder mellan 1960 och 1980 (Tillståndet i världen 1992: 93). Kinas ökade efterfrågan på kött har ytterligare ökat landets spannmålsbehov. Kina, som fram till 1995 var ett spannmålsexporterande land, är idag, näst Japan, världens största importör av spannmål (Tillståndet i världen 1997: 48). Den största delen av spannmålen, 33 miljoner ton, går till djuruppfödning och endast sju miljoner ton används till livsmedel för människor. I länder med jättebefolkningar, som Indien och Indonesien, ökar också konsumtionen av animaliska produkter. I båda länderna ökar t ex broileruppfödningen kraftigt, något som i sin tur påverkar efterfrågan på spannmålsprodukter. Tillståndet i världen menar att detta är en genomgående trend i Asien: ”I hela Asien blir det allt vanligare att spannmål används som djurfoder. Det gäller länder som Kina, Indien, Indonesien, Malaysia, Pakistan, Filippinerna, Sydkorea, Thailand och Vietnam” (Tillståndet i världen 1997: 48). Trenden drabbar småbönder och fattiga i tredje världen. Eftersom djuruppfödarna kan betala bättre för spannmålen höjs priserna och den stora fattiga befolkningen har inte råd att köpa födan. Om inte den totala mängden spannmål ökar radikalt i framtiden är det fattiga i tredje världen som kommer att drabbas ytterligare. Djuren inom köttindustrin kommer emellertid fortfarande att kunna äta sig mätta, spår tidningen New Scientist: ”Boskapsfarmare kommer att kunna fortsätta att sälja sitt kött till de rika, och på så sätt konkurrera ut de fattiga från marknaden om den knappa spannmålen. Då kommer människor att svälta så att grisar och kycklingar kan få äta” (New Scientist 18/3-00). Sojaproduktion för djuruppfödning Trots att det är EUs uttalade politik att vara självförsörjande på jordbruksprodukter importeras nästan all soja från länder utanför EU. Enligt en rapport från EU-parlamentet importerade EU 97 procent av sitt sojaprotein från länder utanför EU. 62 procent av solrosmjölet och 53 procent av fiskmjölet till djuruppfödning kom från andra länder. På det hela taget kommer 70 procent av EUs protein för djuruppfödning från andra länder (CIWF, Factory Farming and the Environment 1999: 17). Det är uppenbart att EU har problem att klara självförsörjningsmålet vad gäller djuruppfödningen. EU-kommissionen kommenterade sambandet: ”Europas lantbruk kan föda Europas folk, men räcker inte till för att föda Europas djur” (CIWF, Factory Farming and the Developing World 2000: 5). Import av vegetabiliskt protein innebär en indirekt användning av andra länders jordbruksmark. En stor del av denna mark finns i tredje världen, hos länder som bättre skulle behöva marken till produktion för interna behov. Enligt en brittisk undersökning motsvarade den engelska foderimporten en användning av 1,75 miljoner hektar mark i andra länder, eller en dryg tredjedel av Englands odlingsbara mark. En stor del av marken fanns i Brasilien, ett land där småbrukare ofta fördrivs för att ge plats åt sojaodlingar för export. I biståndsorganet Oxfams årsrapport för 1995 ansågs Brasiliens sojahandel ha ”visat sig vara anmärkningsvärt mycket effektivare i att föda Europas boskap än att bistå med uppehälle till fattiga brasilianare” (CIWF, Factory Farming and the Environment 1999: 18). En tredjedel av all internationell varuhandel rör olika födoämnen för boskap. Det innebär bl a att det varje år transporteras tre miljoner ton vegetabilisk föda från områden med utbredd näringsbrist till övergödda länder (CIWF, Factory Farming and the Developing World 1999: 5). 1. Inledning Jens Holm |