mat miljö rättvisa - Köttkonsumtionens miljöpåverkan ”I framtiden måste vi också
bestämma huruvida vi har råd att låta stora delar spannmål utnyttjas av
vår boskap. Produktionen av animaliskt protein kostar inte bara mycket
i energi, arbete och de landytor som behövs för att odla spannmålen, utan
också i direkta kostnader för själva hållandet av husdjuren. Konverteringen
av spannmålsprotein till animaliskt protein är relativt sett ineffektivt
och kött är därför dyrt att producera oavsett vilket kriterium vi sätter
upp.” Köttkonsumtion, energiåtgång och markanvändning Enligt rapporten Vegan, vegetarian, allätare från Sveriges Lantbruksuniversitet var energiåtgången för att producera ett kilo av de vanligaste köttsorterna - svin- och nötkött - 8,3 respektive 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter (som innehåller mycket av det protein man annars får via animalierna) behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh (Sveriges lantbruksuniversitet 1997: 47). Det innebär att det går åt mellan 10 och 20 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska. Det beror främst på att djuren konsumerar stora mängder energi (vare sig de betar eller äter odlad spannmål) innan de slaktas och blir kött. Även slakt, transporter och tillagning står för avsevärda delar av energiåtgången. Det leder också till att animaliska livsmedel kräver mycket större markytor. Vegan, vegetarian, allätare har också undersökt vilken kost som behövde mest energi och markareal och konstaterade att blandkosten behövde 2 300 kvadratmeter per capita medan den vegetariska endast behövde 1 500. Minst mark behövdes för den veganska kosten som endast förbrukade 1000 kvadratmeter åker per capita. Rapporten sammanfattar: ”En mer vegetarisk kost kräver mindre areal… Det går åt mindre energi i jordbruket för en mer vegetarisk kost räknat per kilo ätbar produkt.” (Sveriges lantbruksuniversitet 1997: 8) Kraftfoder till djur? Kyckling och gris behöver mindre föda för att omvandla maten till kött. Å andra sidan består dessa djurs foder nästan uteslutande av högkvalitativt kraftfoder, som raps, soja- och fiskmjöl, som människor också skulle kunna tillgodogöra sig direkt. Betesdjuren äter en större andel grovfoder, t ex bete och skördat ensilage eller hö, än grisar och höns gör, men trenden går mot att även de föds upp med allt större mängder kraftfoder, t ex soja. Ungefär 25 procent av nötkreaturens totala föda består idag av kraftfoder (samtal med Rolf Spörndly, april 2000). Numera konsumerar de svenska mjölkkorna och nötköttdjuren mer spannmål än grisarna (CTN Ett första steg mot hållbara matvanor 1999: 45). Det är bl a den stora andelen kraftfoder till nötkreaturen som gör att svenska kor hör till de effektivaste med en daglig produktion av 25 till 50 liter mjölk (Gålmark 1998: 76). Skulle andelen kraftfoder sänkas till förmån för bete skulle sannolikt både mjölkproduktionen och köttkvaliteten påverkas negativt. Vissa menar att djuren äter sådant som människor inte kan äta, så trots den resursslukande omvandlingen blir de effektiva omvandlare av oätlig biomassa till proteinrikt kött. Som nämnts ovan stämmer detta i vissa fall för betande djur. Det allra vanligaste är dock att köttdjuren till stor del förbrukar föda som människor skulle kunna äta eller använder mark där livsmedel skulle kunna odlas. Det har gjorts olika uppskattningar av hur stor mängd av världens spannmål och yta som går till köttproduktion. Enligt Tillståndet i världen 1999 förbrukar boskapsuppfödningen 38 procent av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning (Tillståndet i världen 1999 och Seager 1995: 17). I nämnda Human Use of Land and Organic Materials konstateras att hela 70 procent av världens fytomassa går till djuruppfödning för köttframställning (Wirsenius 2000). Detta gör att enorma ytor jordbruksmark idag används för att producera djurfoder eller används som betesmark. I Sverige liksom i resten av västvärlden tas ungefär två tredjedelar av den odlade marken i anspråk för att producera föda till boskapsdjur (Gregow 2000). Vatten Jan Lundqvist anser att idealet vore om alla jordens människor blev vegetarianer, eller åtminstone att de rika länderna drog ned på sin köttkonsumtion: ”I framtiden kommer antagligen animaliska produkter att bli mycket dyrare än idag och det borde finnas mer vegetabilier att äta. Ur världshushållets synpunkt är en animalisk diet mer resurskrävande än den vegetabiliska.” (Lundqvist, samtal mars 2000) Eftersom det är i norra Europa de stora tillgångarna på färskvatten finns anser Lundqvist att Sverige, tillsammans med andra nordeuropeiska länder samt Nordamerika och Ryssland, borde producera mer mat, inte mindre: ”Det stora problemet handlar om hela jordens matförsörjning, där vattenfaktorn är den mest begränsande. Sverige har mycket bättre vattenförutsättningar än länder i t ex Afrika. Därför vore det vettigt att många fler människor i Sverige sysslade med jordbruk.” (Lundqvist, samtal mars 2000)
Kväve och övergödning Även om djuruppfödning och jordbruk kunde integreras mer kvarstår huvudproblemet: ju fler djur, desto större kväve- och ammoniakutsläpp. Sambandet har påvisats i ett flertal utredningar. En av de färskare undersökningarna är Svenska naturskyddsföreningens Ekologiskt lantbruk som konstaterar att kväve- och fosforutsläppen ökar med djurtätheten. Rapporten kritiserar den rådande lagstiftningen för att den inte beaktar att högre djurtäthet ofta leder till ökad foderimport, som i sin tur för med sig allt större utsläpp av växtnäring. Om ingenting görs befarar Naturskyddsföreningen att djurtätheten och kväveläckaget kommer att öka ännu mer: ”Tendensen idag är att utvecklingen går mot allt större gårdar med högre djurtäthet och detta medför stor risk för ökad övergödning”, säger föreningens ordförande Göran Enander (Miljömagazinet 3/3-00). Naturskyddsföreningen vill därför att regeringen agerar för att hejda kväveutsläppen vid djurtäta gårdar. Jordbruket och djuruppfödningen är ingalunda ett separat svenskt miljöproblem. Som en följd av läckaget av näringsämnen (där som sagt 30 procent av kvävet och 10 procent av fosforen kommer från jordbruket) är Östersjön kraftigt övergödd. Fosforhalten är åtta gånger högre idag än för 100 år sedan och det finns fyra gånger mer kväve än för ett decennium sedan. Detta har gjort att stora delar av innanhavets botten är i praktiken helt livlöst på grund av syrebrist (inte minst botten runt Gotland och utanför djuruppfödningsområdena Skåne och Halland). 1992 identifierade Östersjöländerna 132 s k Hot-spots: 132 utsläppskällor som skulle åtgärdas. Men arbetet går långsamt. Hittills har bara 17 av industrierna, avloppen, jordbruken och djuruppfödningar kunnat strykas från åtgärdslistan. Och det är jordbruket som är den största miljöboven. Ulla-Britta Fallenius på Naturvårdsverket säger att ”det är jordbruket som är den största och mest angelägna utsläppskällan, och samtidigt den svåraste att komma till rätta med” (Miljöaktuellt 9/99). I resten av EU är jordbruket också ett stort miljöproblem. Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning. Det konstaterar EUs miljöbyrå i en färsk rapport om hur utsläpp av näringsämnen påverkar de europeiska ekosystemen. Det är svårt att komma tillrätta med jordbrukets utsläpp. Särskilt påtagligt är problemet med ammoniakläckage från djuren i lantbruket: ”Jordbruket är utan tvekan den största bidragande orsaken till atmosfäriska utsläpp av [ammoniak]: uppskattningar visar att mer än 90 procent av alla utsläpp härrör från agrikulturella aktiviteter” (European Environment Agency 2000: 29). Miljöbyrån kräver åtgärder framför allt i jordbruket, som mindre intensiv djuruppfödning, skatt på konstgödsel (redan existerande i Sverige) och upprättande av skyddszoner där särskilda åtgärder vidtas. Rapporten konstaterar att andra åtgärder också kan vara viktiga, som att bygga ut reningsverk och ta itu med bilismen och resten av transportsektorn. Även om man kan tycka att andra EU-länder står för en mycket större del av kväveutsläppen leder den svenska mjölkproduktionen också till stora utsläpp. På vissa områden ligger man på samma höga nivåer som ”värstingarna” i Holland. Vid en undersökning av 250 svenska mjölkgårdar visade det sig att tio hade kväveutsläpp på 400 kilo per hektar eller mer. Totalt utpekades en femtedel av gårdarna som ”riktigt dåliga”. ”Växtnäringsläckage är ett stort problem i djurtäta områden i hela Sverige”, säger Per Sandgren på LRF (Land Lantbruk 46/98). En fråga som sällan diskuteras, men som egentligen är ett minst lika stort problem som själva jordbruket, är hushållens utsläpp av organiskt material, d v s hushållsrester och mänsklig avföring. I Sverige och västvärlden konsumeras 40 procent mer protein än vad som är nödvändigt. Överskottsproteinet omvandlas till kväve som går ut med avföringen för att sedan leda till övergödning av sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket har räknat ut att en svensk i genomsnitt släpper ut 13,5 gram kväve och 2,1 gram fosfor via avloppet varje dag. Räknar man även in den del kväve som släpps ut via jordbruket bidrar varje person till ett totalt läckage av 90 gram kväve om dagen (Naturvårdsverket Biff och Bil? 1997: 25 f f). Skulle mindre protein - i synnerhet animaliskt - konsumeras, skulle utsläppen bli avsevärt mindre. Skulle ”Svensson” vänja sig vid att tillgodose sitt proteinbehov med endast en tredjedel kött istället för dagens två tredjedelar, skulle kväveutsläppen minska till 60 gram per dag. Om invånarna gick över till en helt vegetarisk kost skulle utsläppen av kväve endast vara en tredjedel av dagens, 30 gram per person och dag, enligt Naturvårdsverkets rapport Biff och Bil? (Naturvårdsverket Biff och Bil? 1997: 27). Rapporten konstaterar: ”Vi kan alltså redan hemma vid våra köksbord hjälpa till att minska kvävebelastningen på miljön. Vi kan göra det genom att äta mindre protein totalt sett men framför allt genom att äta mer växtprotein och mindre protein från djurriket” (Naturvårdsverket Biff och Bil? 1997: 27). Sambandet bygger på att djur idag i mycket liten utsträckning betar på naturlig betesmark (t ex hagmark och strandängar), vall- och ängsmark och bryter ned material som människor inte skulle kunna tillgodogöra sig. Idag föds istället den absoluta majoriteten av djuren upp med foder som är producerat på åkrar enbart för fodertillverkning. Ungefär två tredjedelar av den svenska åkermarken används för att producera djurfoder (Gregow 2000). Dessutom importeras en betydande mängd proteinrikt kraftfoder (för att bli djurföda). Det innebär att Sverige och andra länder i praktiken ”importerar” den jordbruksareal man själv inte har tillgång till. I Sverige motsvarar den importerade arealen en sjättedel av Sveriges totala jordbruksmark (se mer i ”Köttkonsumtionen och den globala livsmedelsförsörjningen”). I Materialräkenskaper och miljöarbetet i Stockholm - Kväve och fosfor i storstaden undersöker några forskare från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm utsläppen av kväve och fosfor i Stockholm. Varje år släpps 11 600 ton kväve och 1100 ton fosfor ut i staden. Trots moderna reningsverk läcker ändå ungefär hälften av kvävet ut i Östersjön. Reningen av fosfor är betydligt högre, cirka 95 procent av fosforn tas om hand. Detta gör att koncentrationerna av näringsämnen i Stockholms skärgård är mycket höga och att risken för övergödning är ett faktum. Enligt studien är kväve- och fosforavgången så höga som 80 respektive 90 procent för en typisk svensk animaliedominerad diet. Kraftiga minskningar av särskilt kväveutsläppen är därför viktiga miljömål för Stockholms stads miljöprogram Miljö2000. Trots reningsinsatserna är problemet med utsläppen av näringsämnen inte löst. Den fosfor och det kväve som avlägsnats ur avloppsvattnet läggs nämligen antingen på deponi eller sprids ut som slam på åkermark. Trots utsläppen av näringsämnen i Stockholm är problemet ännu större i jordbruksområden med stor djurtäthet. Utsläppen per invånare av kväve var i Stockholm 12 kg per person och år, medan jordbruksorten Varberg släppte ut 82 kg per person och år. KTH-forskarna diskuterar möjliga modeller för framtidens kväveutsläpp. Ett scenario föreskriver en halvering av konsumtionen av kött, fågel, fisk och ägg. Det andra scenariot kräver att stockholmarna också halverar sin konsumtion av mjölkprodukter. Enligt rapporten skulle det förra scenariot leda till en minskning av kväveutsläppen med 15 procent. Om stockholmarna också minskade sin mjölkkonsumtion skulle kväveutsläppen reduceras med en tredjedel. Rapporten konstaterar således att stockholmarnas livsstil är den viktigaste faktorn i utsläppen av näringsämnen. Vill man påverka kväve- och fosforflödena är det främst förändringar av matvanor och resande som behövs. Det förstnämnda är det allra viktigaste för att påverka fosfor- och kväveutsläppen i Stockholm: ”Enligt vår studie framstår livsmedelskonsumtionen som den relativt sett viktigaste orsaken till inflödet av både kväve och fosfor till samhället” (Stockholms stad & KTH 1998: 14). Kanske borde denna och liknande studier leda till att animaliekonsumtionen börjar betraktas som det allvarliga miljöproblem den är. Inte minst inom Agenda 21-sammanhang och kommunala miljöplaner borde diskussioner om kommuninvånarnas livsmedelskonsumtion ha en självklar plats.
Avföring eller gödsel? ”Gödselhanteringen är också ett stort problem. Det är inte ovanligt att de stora öppna ’lagunerna’ där grisarnas gödsel förvaras går sönder och förorenar näraliggande vattendrag.” Bo Algers, professor, Lantbruksuniversitetet i Skara, om grisuppfödning i USA. DjR 5/99 I det gamla bondesamhället användes husdjurens avföring till gödsel i jordbruket. Eftersom antalet djur var begränsat fanns det inga större problem med för stora mängder gödsel. Men i och med att djurantalet ökade, och djuruppfödningen började ske på en plats och jordbruket på en annan, bröts till stor del detta kretslopp. Djurs avföring är faktiskt ett allvarligt miljöproblem. Det har uppskattats ett en ko avger 20 ton avföring per år och en gris ungefär tre ton (CIWF Factory Farming and the Environment 1999: 31). De tre miljonerna engelska mjölkkor producerar så mycket som 62 miljoner liter avföring per år. Enligt en nordamerikansk senatorrapport utsöndrade de amerikanska lantbruksdjuren sammanlagt 1,4 miljarder ton avföring per år. Den totala avföringsmängden var 130 gånger större än den som producerades av människor. Enligt samma rapport utsöndrar två hundra mjölkkor lika stora kväveutsläpp som människorna i en stad med 10 000 invånare. Överfört på svenska förhållanden skulle detta innebära att 2000 svenska mjölkkor motsvarar kväveutsläppen för en medelstor svensk stad och 20 000 kor släpper ut nästan lika mycket som hela Stockholms invånare gör på ett år (CIWF Factory Farming and the Environment 1999: 30). I avföringen finns stora halter näringsämnen som i alltför stora mängder utgör ett allvarligt miljöproblem. Lantbruksdjur tillgodogör sig egentligen bara en liten del av de näringsämnen de får i sig genom födan. Och det kväve och den fosfor som inte djurkroppen omvandlar till mjölk eller kött går ut i naturen i form av näringsrik avföring. Enligt brittiska undersökningar går tre fjärdedelar av det protein en ko får genom födan ut igen som avföring. Siffrorna är ungefär desamma för grisar och höns (CIWF Factory Farming and the Environment 1999: 26). Lantbruket har idag stora problem med förvaringen av exkrementerna. Vid stora anläggningar bildas dammar av djuravföring och jättelika avfallshögar.
Djuruppfödning och växthuseffekt Koldioxidutsläpp är den största enskilda orsaken till växthuseffekten. Eftersom köttproduktion leder till mycket större energibelastning än vegetabilisk ger den stora koldioxidutsläpp. Enligt Annika Carlsson-Kanyama, systemekolog på Stockholms universitet, ger framställning av ett kilo griskött ungefär tio gånger större utsläpp än produktionen av samma mängd gula ärtor. Äter man potatis istället för kött bidrar man endast med en fyrtiondel till koldioxidutsläppen. I sin Consumption Patterns and Climate Change jämför hon olika måltiders påverkan på koldioxidutsläppen. Måltiderna innehåller samma mängd energi och proteiner. Bäst var den animaliefria måltiden som bestod av potatis, morötter och ärtor. Sämst var kombinationen av fläskkött och tomater. Men Carlsson-Kanyama varnar också för vissa vegetabilier. Tomater odlade i uppvärmda växthus innebär t ex en mycket stor miljöbelastning (Carlsson-Kanyama 1999: 26). Regnskogsskövling och jorderosion Men köttproduktionen och regnskogsproblematiken ska ses i ett vidare perspektiv. Regnskogsskövlingen har tenderat att öka under lång tid, åtminstone sedan början av 1950-talet. Och ökningen har inte avmattats under de senaste 20 åren, snarare tvärtom. Nya rön visar också att Amazonas regnskogar utplånas fyra gånger fortare än vad man tidigare beräknat (Metro 12/2-99 och 10/5-99). Det är svårt att komma med exakta siffror på hur stora ytor som skövlas varje år. Björn Möllersten, redaktör för boken Regnskog - en hotad värld, säger att mellan 100 000 och 200 000 km2 regnskog försvinner varje år. Det innebär att en yta motsvarande mellan 37 000 och 75 000 fotbollsplaner skövlas varje dag i världen. En brasiliansk undersökning visar att 70 000 km2 regnskogsmark, eller en yta lika stor som Irland, försvinner varje år bara från Amazonas. Enligt den rapporten är det ”främst för att röja ny mark åt de stora boskapsfarmarna som man utplånar regnskogen” (Metro 10/5-99). Oavsett vilken undersökning man förlitar sig på kan det konstateras att det idag troligen avverkas mer regnskogs än någonsin tidigare. Vilken är då köttproduktionens roll i detta? Enligt Joni Seagers Världens miljö - atlas avverkades 104 000 km2 av den brasilianska regnskogen mellan 1966 och 1983, och 40 procent av siffran berodde på den storskaliga boskapsdriften. Enligt samma källa har 150 000 km2 skogsmark skövlats i Mexiko sedan 1987 för att ge plats åt betesboskap (Seager 1995: 103). Ofta har regnskog skövlats med stöd av offentliga medel. Detta var t ex fallet i den brasilianska delstaten Rondônia i sydvästra Amazonas. Rondônia är hälften så stort som Sverige och var ända till i början på 1970-talet nästan helt täckt av skog. Med hjälp av ekonomiskt stöd från Världsbanken koloniserades området och jättelika ytor regnskog skövlades. Ingenstans har skövlingen av regnskogen gått så fort som i Rondônia. Idag är en fjärdedel av delstatens regnskog helt avverkad. Sue Branford, journalist och författare till flera böcker om Brasilien, beskriver hur illa det har gått i ett område i Brasilien när boskapsrancherna anlades: ”De har skövlat området för att anlägga boskapsrancher, och det har lett till så mycket jorderosion att man numera ser ett helt öde landskap som inte klarar av att stå emot någonting alls. Det är verkligen ett otroligt slöseri med det som en gång var en av världens rikaste resurser.” ”Jag tror att det i praktiken är omöjligt för en brasiliansk köttproducent att agera utan att köpa en viss andel kött från delar av Brasilien som varit involverade i allvarlig miljöförstöring. Det kan handla om avhysande av småbönder, nedhuggning av tropisk skog, att tränga bort ursprungsbefolkningen ännu djupare in i djungeln - hela industrin har en ödeläggande inverkan på Brasiliens ekologi.” (Branford Interview) Regnskogsmark avverkas alltså för att ge plats till betesdjur, men ”oftast är det ett samspel mellan olika faktorer. Skövlingen av ett regnskogsområde brukar börja med att ett timmerbolag anlägger en väg ut i regnskogen och avverkar värdefulla trädslag. Vägen gör det möjligt för stora grupper människor att söka sig ut i området. Så kallade svedjebönder bränner ned stora skogsområden för att kunna odla där. Efter några år är marken så utarmad att det inte går att odla längre. Bönderna drar då vidare och lämnar mark till boskapsuppfödare. På den före detta regnskogsmarken påbörjas sedan djuruppfödning för köttproduktion”, berättar Björn Möllersten. ”Det går inte att ange exakt hur stor del av regnskogen som skövlats som en följd av djuruppfödning. Men slutstadiet för minst 90 procent av den skövlade regnskogsmarken i Latinamerika är betesmark eller övergiven, utarmad betesmark.” Odlingarna av sojabönor för köttproduktion upptar allt större ytor i Brasilien. Även här handlar det om att naturen påverkas på ett negativt sätt genom skövling av skogs- och annan naturmark och spridning av kemikalier. Totalt importerar de svenska djuruppfödarna cirka 330 000 ton soja från Brasilien varje år. Sue Branford berättar: ”Konsumenter i västvärlden bidrar till ödeläggelsen av den tropiska skogen, men på ett mer generellt sätt. En av huvudorsakerna till att man skövlar skogen är för att man vill producera soja. Sojabönorna går på export, huvudsakligen till Europa, där de förvandlas till djurföda. Djuren blir sedan kött som vi äter här. Så vi alla utgör en del av en destruktiv industri som vållar en enorm skada på den tropiska skogen i Brasilien”, berättar Sue Branford journalist och författare till flera böcker om Brasilien. (Branford Interview) Trots att regnskogarna bara upptar 6 procent av jordens landyta har de en enorm betydelse för djur- och växtliv. Man har uppskattat att ungefär hälften av världens växt- och djurarter finns i regnskogarna. Eftersom klimatet är både varmt och fuktigt har förutsättningarna för en stor mångfald arter varit de bästa tänkbara. I regnskogen finns t ex världens största orm, den största myran och en tredjedel av världens cirka 9000 fågelarter. Dessutom lever olika grupper av ursprungsbefolkningar i Amazonas regnskog och är helt beroende av den för sin överlevnad. Regnskogarnas förmåga att binda koldioxid är en viktig faktor i motverkandet av växthuseffekten. Skogarnas viktiga roll går sålunda knappast att överskatta. 1. Inledning Jens Holm |