.

Rapporterna om hungerkatastrofer brukar skaka om oss med jämna mellanrum. 800 miljoner människor lider just nu av svält och allvarlig undernäring och ett barn dör var tredje sekund i världen, enligt siffror från FN-organet FAO. Beror detta på att det inte finns tillräckligt med mat eller är den bara orättvist fördelad? Detta är en av grundfrågorna i lundasociologen Göran Djurfeldts digra ”Mera mat - att brödföda en växande befolkning”.

Djurfeldt tar sin utgångspunkt i en gammal vänsterdebatt; är orsaken till världssvälten befolkningsökningen eller finns det egentligen mat till alla om det bara fanns politisk vilja att fördela den? På polemiskt och nitiskt manér lämnar han ingen i tvivelsmål att han förspråkar den senare ståndpunkten. Den brittiske borgerlige nationalekonomen Robert Malthus - som i slutet av 1700-talet förutspådde att befolkningen skulle öka fortare än tillgången på livsmedel, vilket skulle få hungerskatastrofer och krig till följd - är visserligen död, men hans efterföljare frodas inom forskningsinstitut och miljökretsar, hävdar Djurfeldt. Hungerproblemet ska inte angripas med familjeplanering utan med ökade satsningar på lantbruksteknisk utveckling under statens försorg, anser Djurfeldt vidare.

Oavsett var man står i befolkningsfrågan är den växande världsbefolkningen en realitet vi måste ta ställning till. Med fler människor blir det fler munnar som måste mättas och då behövs det mer mat. Även Djurfeldt instämmer i detta. Hur mycket livsmedel konsumeras det då i världen idag och hur mycket kommer vi att behöva i framtiden? 1990 var världens konsumtion av spannmål 1,9 miljarder ton, eller ungefär 240 kilo per person och år. Men konsumtionen var orättvist fördelad. Därför fick afrikanarna nöja sig med endast 150 kilo spannmål per invånare medan européer och nordamerikaner konsumerade 630 respektive 780 kilo spannmål per person och år. Enligt FN-prognoser kommer jordens befolkning att växa till drygt åtta miljarder år 2020. Räknar man med en viss ökning av efterfrågan i Asien kommer världens bönder år 2020 att behöva skörda tre och en halv miljard ton spannmål, nästan dubbelt så mycket som idag.

Till skillnad från sina motdebattörer inom det nymalthusianska fältet är Djurfeldt optimistisk inför framtiden. Visserligen finns det knappast några nya odlingsarealer att tillgå. Den jordbruksmark som finns idag är till största delen uppodlad eller koloniseras i allt högre takt av vägar och städer. Produktionsökningen måste därför ske som en följd av effektivare odlingsmetoder. Detta vill Djurfeldt ska göras med bättre bevattningsmetoder, konstgödsling och i viss mån ett ökat utnyttjande av den kontroversiella biotekniken kombinerat med ett återupprättande av den sociala ingenjörskonsten. Det sista förutsätter ändamålsenliga institutioner och en politik som främjar en bättre resursfördelning. Om detta är kontroversiellt inom högerkretsar borde sannerligen Djurfeldts pläderande för en ny grön revolution med ett fortsatt beroende av kemikalier, bioteknik och en stor sötvattensanvänding oroa delar av vänstern och miljörörelsen. Djurfeldt är medveten om detta och behäftar sitt resonemang med att argumentera för att det inte är en ökning av sötvattenförbrukningen eller kemikalierna i sig som behövs, utan en effektivare användning av dessa. Resonemanget om biotekniken går han inte närmare in på. Det är synd, för jag misstänker att Djurfeldts program för odlingseffektiviseringar förutsätter, eller skulle underlättas av, innovationer på det omdiskuterade gentekniska området.

Egentligen är blotta pläderandet för en fortsatt intensiv kemikalie- och sötvattensförbrukning kontroversiell. Dagens industrialiserade jordbruk har medfört förödande konsekvenser för miljön och ekosystem. Detta är något Djurfeldt är medveten om och menar att det svenska jordbruket ”kanske är vår största miljöbov” (s 39) och att det nordamerikanska intensiva jordbruket har gjort att fyrtio procent av USAs floder och sjöar är så förorenade att man inte kan bada i dem. Även om det amerikanska eller västeuropeiska jordbruket är effektivt är det knappast långtsiktigt hållbart. Det är också därför svenska regeringen har beslutat att 20 procent av jordbruket ska vara ekologiskt innan 2005, något som kommer att utesluta Djurfeldts pläderande för en fortsatt hög kemikalieanvänding. Även om Djurfeldt vill se en effektivare vattenanvändning är det nog ändå troligt att om mer jordbruksmark ska bevattnas kommer det att medföra, åtminstone initialt, en ökad vattenförbrukning. I 80 länder i världen är sötvattenbrist ett jätteproblem och jordbruket gör av med enorma mängder värdefullt sötvatten.

Precis som Djurfeldt berättar har spannmålsavkastningarna fördubblats sedan 1950. Ett sannerligen imponerande resultat! Men denna snabba ökning håller inte längre i sig. Enligt t ex New Scientist 3/9-94 ökade spannmålsskördarna med 3 procent per år fram till mitten av 1980-talet. Efter 1984 har ökningstakten varit lägre, och idag ligger den på en procent per år. Samtidigt växer befolkningen med 1,8 procent per år. Djurfeldts förhoppningar om effektivare gödsel- och bevattningsmetoder som en lösning på försörjningsproblemet, utan ökad påfrestning på miljön är mycket önskvärd, men knappast särskilt realistiskt.

Då tror jag mer på Djurfeldts andra lösning; den sociala ingenjörskonsten. Om vi för en stund går tillbaka till statistiken över den globala spannmålskonsumtionen ser vi att nordamerikanerna äter mer än fem gånger så mycket spannmål som afrikanerna. Kan det vara möjligt? Självklart inte. I USA och Europa äter innvånarna inte mer än drygt 200 kilo spannmål per år, ungefär lika mycket som man gör i Indien. Överskottet, 400 till 500 kilo per person, är foder för djur som sedan blir kött till européerna och amerikanerna. Det är ju ett känt faktum att ett kilo kött motsvarar flera kilo spannmål och tusentals liter sötvatten. Därav den utvecklade världens stora spannmålkonsumtion (t ex används två tredjedelar av de odlade 2,8 miljoner hektarerna i Sverige till foderproduktion, enligt statistik från Jordbruksverket). Djurfeldt nämner att det vore positivt med en minskad köttkonsumtion mest i förbifarten. Men jag förvånas över att han inte går in på den frågan närmare. Vore det inte enklare att minska på denna istället för att förlita sig på en ny grön revolution? Konsumtion av olika varor går förstås att styra från statligt håll. Svenska staten ser med skatter och avgifter till att svenskarna konsumerar mycket mindre av det som är dåligt, t ex alkohol och tobak, än i länder där dessa varor är billigare. Den sociala ingenjörskonsten skulle också kunna appliceras på köttkonsumtionen. En minskad köttkonsumtion skulle inte bara vara bra för miljön, de djur som slapp dödas, utan också för köttätarnas ofta ansträngda hälsa.

En rimlig invändning mot detta resonemang är förstås att på en fri världsmarknad skulle spannmålsöverskottet inte automatiskt komma hungrande människorna tillgodo. Men med politiska och ekonomiska styrmedel skulle detta också kunna gå att lösa. Foderspannmål kan t ex beläggas med avgifter och göras mycket dyrare än det som blir livsmedel för människor. Frihandel på basvaror kanske dessutom ska motarbetas för att stimulera produktionen för den inhemska marknaden och staten kan garantera låga priser för basvaror enligt den indiska modell Djurfeldt beskrivit i boken. Det är ju för övrigt med en hård jordbruksprotektionism och garantipriser den västeuropeiska självförsörjningen av livsmedel har byggts upp och bibehålls.

Utvecklingen går dock inte åt detta håll. Mellan 1983 och 1993 skedde nästan en fördubbling av köttkonsumtionen bland tredje världens länder och siffran kommer att dubblas ytterligare innan år 2020 spår tidningen New Scientist (18/3-00). Varannan uppfödd gris lever idag i Kina och det är inte i USA eller Västeuropa Mc Donalds-restaurangerna främst etableras idag, utan i Asien. Kina har därför gått från att vara ett spannmålsexporterande land till att bli en av världens största importörer av spannmål till foder. Det stora problemet i tredje världen tycks inte längre vara hur folket ska kunna brödfödas, utan hur hundratals miljoner lantbruksdjur ska kunna få tillgång till föda som människor hade kunnat äta.

Det är naturligt att anti-malthusianer, som Djurfeldt, skaffar sig en stark tillit till produktivkrafternas utveckling - det var ju dessa som gjorde att Malthus dystopi om hungerskatastrofer kom på skam - men det är också där problemet finns. Vare sig man vill eller inte sätter ekologin och geografiska odlingsutrymmen bestämda gränser. Kanske kan gentekniken någon gång i framtiden vara en av de väldiga tekniska innovationer Djurfeldt hoppas på. Men fram till dess får vi förlita oss på människans förmåga att planera och fördela det som produceras på det mest rättvisa och rationella sättet. Förändrade konsumtionsmönster i form av mer direktkonsumtion av vegetabilier blir då den stora uppgiften för de statliga planerarna.

Jens Holm

Mera mat - att brödföda en växande befolkning
Göran Djurfeldt
Arkiv, 2001

Artikeln har publicerats i Flamman

holmjens@hotmail.com 2002